”Jag undervisar i det jag bäst behöver lära”
Ett talesätt som ofta susar i luften och jag tänker, går det?
Att vara akademier låter pampigt och storslaget, men för de gamla grekerna var en akademi att stå i gatuhörn och berätta om det man var passionerad och duktig på. Där stod man inte och undervisade i det man själv behövde lära. Jag tror att vi måste undervisa i det vi kan, är passionerade och har erfarenhet av. Låt oss bli stolta över det vi kan och dela med oss av vår kunskap med rak rygg och stadig stämma!
Värderingarna i vårt samhälle är många, bland annat finns det värderingar som talar om för oss att viss kunskap är bättre än annan, exempelvis att teoretisk kunskap är mer värdefull än praktisk. Frågan är vem det är som bestämmer det. Handen på hjärtat, är det inte så att vi behöver både och, fast på olika sätt? Om det är så att vi börjar värdera vilken kunskap som är bättre och kanske rent av bäst, blir det en tävling och inte en plats där vi tillsammans lär av och uppmuntrar varandra. För att kunna byta ett rör som det är stopp i, måste vara minst lika viktig som att ha teoretiska kunskaper om vår svenska historia?
Detta synsätt börjar redan i gymnasiet, där de teoretiska linjerna på de flesta skolor har högre status än de praktiska. Det bekräftas inte minst i de politiska debatterna, vilket bygger värderingar som vi fyller våra ungdomar med och bekräftar i handling. Men vi får inte låta oss luras av den etikett vi tillsammans satt på de olika kunskaperna. Låt oss istället skapa små akademier vid varje kaffebord och dela med oss av det vi är passionerade och duktiga på. Då sprids kunskap med samma hastighet som en vinterinfluensa, men på ett gott sätt. Då kan vi skapa en vardag där all kunskap och kompetens får ta plats. I min drömvärld ser vi på all kunskap som något imponerande och lärorikt, utan att tävla om vems kunskap som är bäst. Så blir kunskap något vi alltid är stolta över och vill dela med oss av.
När all kunskap och kompetens får ta plats sida vid sida, kan vi öppna dörrar och skapa möjligheter för alla att utforska vilken väg som leder till vår passion. Först då kan vi välja den rätta vägen. För jag tror, att om vi får möjlighet att ta reda på och göra det vi är passionerade och tycker är roligt, då blir vi grymt duktiga på det. Allt startar med en nyfiken fråga och en vilja att lära.
När jag flög hem från USA i somras var planet försenat. När vi väntade på att dörrarna skulle öppnas spred sig en vind av oro bland passagerarna. Vem skulle vidare, skulle man hinna, vem hade mest bråttom? Jag fick frågan om jag hade någon anslutning och jag svarade att jag skulle flyga vidare till Stockholm. Då tittade de med stora ögon på mig och frågade ”vad ska du göra där?””Jag bor där!”, svarade jag. ”Va, pratar du svenska?”frågade en äldre man, ”kan du prata lite för oss så vi får höra hur det låter?” Där stod jag plötsligt i flygplansgången, pratandes svenska, utan att egentligen säga någonting, med minst tio amerikaner som tittade på mig med stora ögon och öron. När jag tystnade sa mannen igen, ”wow, det lät väldigt annorlunda, inte som tyska och inte som engelska”. Flera andra höll med och undrade nyfiket vad jag sagt. Plötsligt delade vi lite nyvunnen kunskap med varandra. Det behöver inte vara mer avancerat än så. Det som krävs är nyfikenhet på livet, utanför de invanda ramar jag redan känner till.
En värdefull blogg
Att dela och sprida kunskap innebär inte att undervisa för varandra eller att berätta vad som är rätt och fel. Det är att predika och det är något helt annat. Låt oss smittas av vetgirigheten och intresset för varandras kunskaper och låt oss sprida kunskapsinfluensan vidare på samma sätt.
Det tror jag på. Vad tror du?
Skriver Ritar
mia@miahultman.se hej@majalarsson.se
www.miahultman.se www.majalarsson.se
